I wont let the sun go down on me
Efter den absolut värsta kvällen någonsin i smärtväg igår så vaknar jag tack och lov såpass bra att jag kan stå på benen. Jag hade så ont att benen knappt bar mig, R fick leda mig när jag behövde gå till toaletten och han sprang och hämtade allt jag behövde medan jag låg i sängen och skrek så fort jag behövde vända mig. Jag har haft mycket förståelse för människorna jag jobbar med INNAN detta - när jag kommer tillbaka till jobbet kommer min förståelse ligga på en helt ny nivå. Hatar att inte kunna göra saker och ting själv, att R ska behöva passa upp mig så då börjar jag ju såklart gråta en skvätt för den sakens skull också. Hormoner, oh yes!
Om bara några ynka veckor kommer det se ut såhär när man besöker stan... Då är det leenden och lycka i de flesta människors ansikten!
Var livrädd att smärtan skulle hålla i sig till idag men jag kan stå på benen och gå utan att ha för ont, tack och lov! Klockan 12 idag har vi ju en tid bokad för lite kvalitetstid, bara jag och R på hela salongen med varsin terapeut som pysslar om våra fötter. Lovely! Och hur perfekt är det inte att det verkar bli vårväder idag också? Då kanske vi ska passa på att dra en lunch på en uteservering efteråt? Hoppas det inte blåser för mycket, men någon plats i lä ska vi nog kunna hitta :).
Om bara några ynka veckor kommer det se ut såhär när man besöker stan... Då är det leenden och lycka i de flesta människors ansikten!
Kommentarer
Trackback
